Det var en gång...

Foto: www.justcatnaps.com/collection

NOSTALGI
För många var det på 70-talet som intresset för den anglo-saxiska fotbollskulturen föddes, för min del var det på 80-talet. Vi hade en röd Hitachi med svart/vit-bild och usel signal-upptagningsförmåga. Eftersom teven var så rutten brydde sig varken morsan eller farsan om hur mycket jag lekte med den. För mig var den där röd burken förmodligen vad Internet är för dagens kids. Jag ville komma i kontakt med något - gärna främmande. Jag sökte, vred på antennen skruvade på sändaren i jakt på kända - och faktiskt - okända kanaler (jag tror man kunde få in YLE - men hoppades väl på något betydligt mer exotiskt.) En lördagseftermiddag när jag satt och lekte med antennen så landade signalen plötsligt på Old Trafford. Det röda laget kom i en anfallsvåg mot backar, eller lag, jag inte minns namnet på. Jag minns bara den svenska kommentatorns upphetsade röst och publikens ljudfrekvens som gick som vågrörelser fram och tillbaka vid varje anfall. Jag slutade ratta på sändaren. La mig på mage och beslöt mig för att titta på vad de här vuxna männen höll på med. Hade inget roligare för mig och valmöjligheterna i utbudet var - minst sagt - begränsade. Jag beslöt mig för att hålla på det röda laget - deras kompromisslösa anfallsspel och kommentatorns engagemang gjorde mig fascinerad. Utan att då egentligen förstå varför. I dag är jag fortfarande Man United fan - även om jag anser att de lyckligaste åren i vår relation är förbi. När jag diggade dem som mest var det Bryan Robson och Norman Whiteside som var hjätarna. Robson och Whitside vann aldrig ligan (det gjorde Liverpool) men de tog två FA-cuptitlar (1983 och 1985).