MITT LIVVilken kväll. Skickad till
Globen av TT för att bevaka Djurgården-Luleå i Elitserien. Det är första gången jag gör ett knäck i Globen, jag är mer van vid typ
Skyttis i Ö-vik. Så jag var följdaktligen på plats 45 minuter innan match, men får springa runt en halvtimme för att hitta pressrummet - som är en läktare. Svettig sätter jag mig ned för att koncentrera mig på hockeyns förtrollade värld. SvD:s
Janne Bengtsson bredvid. Efter en inte allt för upphetsande match, är det dags att skriva en kort analys och sen rusa ned till omklädningsrummen. Sportchefen hade sagt att jag hade en timma på mig att få in texten, och att inte ta in pratminus är en dödssynd, så jag fick snällt rusa runt i Luleås omklädningsrum. Men kände inte igen något ansikte. Vem skulle jag vinkla på? Hur skulle artikeln se ut? "Är det någon som vet var
Micke Renberg är?" Han hade ju ändå gjort ett mål. Men nej ingen hade sett Renberg så jag fick fortsätta gå runt bland halvnakna hockeyspelare i jakt på ett intervjuobjekt - samtidigt som klockan tickade på mot deadline. Men plötsligt fick jag syn på
Bengt-Åke Gustafsson som pratar med en kille.
"Måste vara nyblivne landslagsmannen Jan Sandström", tänkte jag.
"Är det du som är Janne Sandström", frågade jag killen.
"Ja det stämmer". Vi kör en intervju och jag börjar samtidigt skissa på en vinkel, springer därefter snabbt över till Bengt-Åke som ger några korta svar, han verkar glad och är mycket sympatisk, avslutar med en klapp på axeln.
Inne i pressrummet sitter
Citys utsände, framför mig sitter Janne Bengtsson och svär. Han får tydligen inte iväg sin artikel, tekniken strular. Jag börjar skriva och känner svetten rinna. Hur ska jag börja?
"Har du långt kvar?", undrar Janne.
"Jag har en bit kvar, ja", säger jag. "
Men du som ska vara klar först av alla", säger Janne för att spä på min nervositet.
"Lägg av nu", säger jag.
"Jag skojade bara, men jag behöver en dator", fortsätter Janne. Jag hör hur han ringer upp någon och en ordväxling uppstår som slutar med att hans artikel inte går iväg. Jag fortsätter och får till slut ihop en text som vinklas på Janne Sandströms självmål. När jag är klar och ska skicka så strular dokumentnamnet, jag kopierar texten, men trycker istället av misstag ctrl + s (spara) - sen klickar jag upp ett dokument som är döpt i rätt namn. När jag sedan ska klistra in texten får jag panik - upp kommer lösa fragment från intervjun. "Helvete" - jag reser mig.
"Det här kan inte vara sant." Jag är på vippen på att börja skriva om hela texten (och det känns just då som att skriva om en roman på tid), när jag får för mig att kolla (det här programet är helt nytt för mig) om texten inte kan ligga i minnet någonstans. Av någon oförklarlig anledning dyker den upp, jag förstår inte hur jag gjorde. När jag ser texten släpper allt, jag vill bara få iväg den. Trycker på "sänd" och ber en bön om att tekniken ska vara med mig. Det funkar. Pustar ut och ger mig iväg för att åka hem. Men Globen är helt tom, helt jävla spöklik. Jag går mot några skyltar som pekar på en mindre utgång vid en bakdörr, går igenom en nedsläckt matsal, men dörrarna är låsta. Går tillbaka upp till och in i arenan - men där är alla dörrar också stängda. Man skulle kunna höra en knappnål falla där inne där 7 000 nyss suttitet och gapat. Jag är alltså inlåst i Globen. Nån jävla väg ut måste ju finnas. Jag hittar till huvudentrén - helt öde. Inte ens en vaktmästare. Provar entrédörrarna, låsta allesammans. Jag får syn på en svängdörr - men hur ska jag veta att den är öppen? Går jag igenom och den är låst fastnar jag sonika mellan glaset och svängdörren och får sitta där hela natten. Men dörren är öppen - jag känner den kalla novemberluften slå mot mitt ansikte. Friheten och lättnaden.
Läs den färdiga texten
här
