Midnattsloppet

Det gick inget vidare i går.
Och det värsta var att alla skulle fråga vilken tid man sprang på. Gick man på puben med sin gula tröja kunde man ge fan på att det skulle komma fram en försupen gubbe och först lite förläget gratta till att man kom i mål (tack så hemsk mycket) och sen självklart ställe den obligatoriska följdfrågan:
- Vilken tid sprang du på?
- Va, eeh, nej det gick inget bra.
– Ja men säg då.
– En timme och 20 minuter.
- Va?
- 80 minuter
- Jo jag förstod det. Men va fan, har du aldrig sprungit förut?
- Jo, men jag hade inte tränat så mycket inför loppet.
- Men 80 minuter...
- Ja, det kanske var fel på tidtagningen?
Här stod man alltså som en brottsling på puben och fick utskällning av en fyllgubbe som hinkat bira på Ringboms hela kvällen.
Jag knöt näven i byxfickan och åkte hem för att kolla min midnattsloppshistorik. Kunde trösta mig med att för tio år sen sprang jag på 47:50. Men det var innan magen började leva sitt eget liv.
Trots allt var atmosfären och inramningen nära på magisk. Jag kan inte fatta hur folk kan engagera sig så och peppa längst banan - så man kunde bli tårögd. Gospelkören uppe vid Allhelgonakyrkan gjorde kroppen tio kilo lättare för några minuter. Musiken från husfönstren, taxibilarna som tutade på Götgatan, neonkonstellationen strax innan mål - allt ett resultat av arrangemang mixat med människors spontanitet.
Stockholm kunde knappast bli finare än så.