Kvällen då Sverige blev ett hot

På väg i tunnelbanan från Olympiastadion i Berlin bläddrar jag i FIFA:s Officiella VM-program som jag köpte för 10 euro. Det är en varm lycklig kväll för alla som är födda på andra sidan danska sundet. Svenskarna har invaderat Berlin och tagit Albert Speers läktarkomplex i besittning. Minns hur surrealistiskt det kändes att sitta där på denna monumentala stadion och se tusentals av ölfyllda landsmän omkring mig. Alla sjungandes svenska nationalsången så att de hysteriska kvällsmötena Hitler anordnade på arenan för 75 år sen måste framstått som rena kafferepen. Jag förstår varför tyskarna satte knackwursten i vrångstrupen denna kväll då deras bild av oss som husvagnsbepansrade mesar i Fjällrävenoverall slog knut på sig själv. Plötsligt var vi ett hot. Plötsligt blev tyska tidningar, tevestationer och även privatpersoner tvungna att göra något åt saken. Det där tjatet om IKEA-spelare – vilstolen Larsson – som var så enkla att montera ned följdes av sånger som av outgrundliga anledningar hamnade i min mejlbox. Tyskarna var förstås störda, tyskarna var jätterädda. Som en storebror som såg ett hot hos sin lillebror. De slog de ned med full kraft. De hånade oss innan matchen, de hånade oss efteråt – i för säkerhets skull. Jag tog åt mig, blev faktiskt irriterad. Jag kräver fortfarande revansch och anser att matchen i München ska vara en milstolpe i svensk fotbollshistoria. För så förödmjukade (inför hela jävla jordklotet dessutom) ska vi aldrig behöva bli igen. Första steget i denna transformering är att kicka Lagerbäck. Fast vi behöver ju inte gå lika långt som tyskarna efter ett hemligt möte i en tågvagn i Versailles 1919 – förstås. Men kicka Lagerbäck – börja där.

PS Jag lovar att inte tjata om det där med Lagerbäck mer – för då lär jag tyvärr behöva hålla på i två år till.